Jag vet inte om någon läser men nu ska jag skriva lite om varför jag htar mitt liv! 

 Jag hatar mitt liv efter som att det känns som om ingen i min familj tycker om mig det känns bara som om jag är en dimma eller skuga eller så. Och alla i min familj dom tycker att jag ska göra allt åt alla hella tiden det är skit drygt, all bara trycker ner mig med all skit om alla andra jag vet inte hur jag står ut.

 Jag käner som om det inte är någon i min släkt som bryr sig om mig riktigt dom bara bryr sig om min bror, den enda släkting som jag tycker bryr sig om mig har jag träffat typ 5 gånger.  

 Jag vet att det låter fel att hata sit liv i den här åldern men det är så bara. Jag ska berätta en hemlighet jag har tänkt tanken att ta livet av mig flera gånger på grund av mitt liv men jag har inte gjort det än i alla fall. Min pappa super varje helg och jag vet inte om någon av mina kompisar är mina kompisar eller om dom bara låsas att vara det, det känns som om jag inte kan berätta en hämlighet ör någon inna alla i min klass vet om det, det är skit drygt.  

Jag tror inte att någon i min klass eller i hela världen vet hur det är att vara mig vissa dagar.   

Nu vet ni varför jag hatar mitt liv litte mer i alla fall.   

Hoppas att ni har ett bätre liv en mig!!!!!!!!!